Gucci Mane - The Return of Mr. Zone 6

The Return of Mr. Zone 6, släppt den 22 mars 2011 via Warner Bros. Records, är framför allt en hyllning till lojalitet. Denna skiva strävar inte efter att utvidga geografiska gränser eller locka till sig Hollywood-producenter; det är ett projekt som syftar till att stärka den interna gemenskapen, där Gucci Mane bekräftar sin tillhörighet till 1017 Brick Squad.

Drumma Boy vid rodret: den musikaliska grunden för en återgång till grunderna.

Grunden för detta projekt vilar på ett namn: Drumma Boy. Han ansvarar för nästan hela produktionen och skapar en konsekvent stilistisk enhet som aldrig bryts mellan låtarna. Resultatet är en sammanhängande skiva, men som medvetet avstår från kommersiella frestelser, vilket David Jeffries från AllMusic berömde genom att uppskatta avsaknaden av "radio-friendly numbers and polish".

Mouth Full of Golds feat. Birdman och This Is What I Do: interna samarbeten som en grundpelare i projektet.

Redan från spår nummer 2 etableras albumets logik, med Mouth Full of Golds, som samlar Gucci Mane och Birdman. Detta samarbete är inte bara en enkel kombination av namn; det förankrar rapparen från Atlanten i hans ekosystem och påminner om de band som skapades i verk som The State vs. Radric Davis (2009). På spår 3, This Is What I Do, blir tillvägagångssättet ännu tätare: OJ Da Juiceman och Waka Flocka Flame delar mikrofonen med Gucci Mane. Även här stannar referenserna inte här: den här låten förlänger en serie samarbeten med Waka Flocka Flame som redan påbörjades på The State vs. Radric Davis (2009) och

Reckless, Shout out to My Set och I Don't Love Her: den höga frekvensen av framträdanden av Cap, Chill Will, Wooh The Kid, Rocko och Webbie.

Den tredje halvan av albumet skyr inga medel för att skapa närvaro. På Reckless (spår 4) delar Cap och Chill Will talutrymmet, medan spår 5, Shout out to My Set, ger ordet till Wooh The Kid. Tättheten fortsätter med I Don't Love Her (spår 6), som samlar Rocko och Webbie på en låt vars musikvideo filmades av Mr. Boomtown i februari 2011, en exakt datum som bekräftas av arkiven. Dessa låtar illustrerar projektets öppenhet: varje spår är ett utrymme för delning inom en sammanhållen grupp. Albumet öppnas slutligen med 24 Hours, öppningsspåret (spår 1), som omedelbart sätter tonen innan resten utvecklas till en samling interna porträtt.

De två låtarna producerade av Zaytoven/Southside: sällsynta avvikelser som bryter mot det huvudsakliga temat, men utan att förstöra helheten.

Långt ifrån de stora internationella producenterna, prioriterar Gucci Mane här ett mer rått och mindre "poli"-liknande sound. Det handlar inte om en brist, utan om ett avståndstagande från utspädning. Drumma Boys produktion präglas av en konstant, något rå, tyngd som utgör grunden för dessa interna samarbeten. Intensiteten i de interna samarbetena sträcker sig till albumets centrala låtar, där vi hittar Master P på Brinks (spår 8) och Wale på Pretty Bitches (spår 9). Dessa gästframträdanden, även om de är mindre förankrade i mytologin kring 1017 Brick Squad än de från dess grundande medlemmar, vittnar om en utvidgad nätverksstrategi som inte förråder projektets enhet. Albumet avslutas med en sista våg av gäster: Hell Yeah (spår 11) inkluderar Slim Dunkin, medan det sista spåret, Trick or Treat, samlar Slim Dunkin, Waka Flocka Flame och Wooh The Kid för att avsluta albumet på ett kollektivt sätt. Kommersiellt och kritiskt fick The Return of Mr. Zone 6 en blandad, men respektfull, mottagning med tanke på dess interna ambitioner. Albumet nådde plats 18 på Billboard 200 med 22 064 sålda exemplar under den första veckan i USA, vilket positionerar det som en blygsam framgång för ett projekt som fokuserar på att stärka gruppen snarare än på internationell framgång. Detta album, som släpptes efter The Appeal: Georgia’s Most Wanted (2010) och före Everybody Looking (2016), markerar en övergångsfas där Gucci Mane prioriterar lojalitet mot sin närmaste krets framför en mer expansiv solokarriär. Produktionen, som till största delen utförs av Drumma Boy, med endast två låtar som tilldelats Zaytoven och Southside, förstärker bilden av ett "stängt" album som håller sig till sina egna koder, långt ifrån de samarbeten med Hollywood-artister eller internationella producenter som präglade hans tidigare, större album.

En kritisk analys av ett album som lyckades med sitt mål att förena, men vars lyrik fortfarande är i andra hand.

Mottagandet var blandat: Jesse Cataldo från Slant Magazine gav albumet 2/5 och kritiserade de mediokra rimmen. Å andra sidan framhöll August Brown från Los Angeles Times att även om Gucci Manes textförfattande spelade en underordnad roll jämfört med hans "hotfulness", så fanns hans "inimitable rasp" fortfarande där. Satsningen lyckades när det gäller intern sammanhållning: "The Return of Mr. Zone 6" fungerar som ett manifest för 1017 Brick Squad. Det är ett album som glömts bort mellan två större verk, vars arv ligger mer i förmågan att hålla gruppen samman i en bransch som tenderade mot fragmentering, än i en konstnärlig nyskapelse.

Teknisk information

- Utgivningsdatum: 22 mars 2011 - Skivbolag: Warner Bros. Records - Antal låtar: 13 (56 min 16 s) - Inledande/avslutande låt: 24 Hours / Trick or Treat - Gästartister: Birdman, OJ Da Juiceman, Waka Flocka Flame, Cap, Chill Will, Wooh The Kid, Rocko, Webbie, Master P, Wale, 8Ball, Slim Dunkin