Steve Lacy - Anthem

Vad innebär det att överge den isolerade, individuella musiken för en kollektiv musikstil? Anthem, som släpptes 1990 på skivbolagen BMG, Novus och RCA, är inte bara ett stilistiskt experiment. Det är en medveten brytning med traditionen av den ensamma saxofonisten, en tradition som har präglat Steve Lacy sedan sjuttiotalet.

Från De Sempre amore till More Monk, vägen mot Anthem.

Steve Lacy anländer hit efter att ha rest monument över individualism: Sempre amore från 1987 markerar en vändpunkt, men det är verkligen Anthem som genomför den radikala förändringen. Vi vet att den här skivan kommer att följas av More Monk 1991, men mellan de två finns en djupgående transformation av den konstnärliga energin. Artisten komponerar inte längre för att bara höra sig själv i sin egen ljudbubbla; han söker att omdefiniera relationen till gruppen.

Number One som öppning och The Rent* som avslutning: en narrativ struktur.

Skivan öppnas med Number One, en låt som sätter tonen för denna nya, kollektiva ambition. Den avslutas med The Rent. Mellan dessa två finns fyra andra låtar som tillsammans skapar en komplett narrativ båge. Det är inte bara en enkel följd av låtar: det är en medveten progression. Ordningen är inte slumpmässig; varje övergång förbereder för nästa, som om skivan själv andas enligt en strikt intern logik.

Lånad poesi: Mandelstam och Frazee i tjänst hos Lacy-Avenel.

Den poetiska dimensionen är central i detta projekt. Prelude And Anthem innehåller texter av Osip Mandelstam, medan The Mantle använder sig av texter av Mary Frazee. Prayer kombinerar en komposition av Steve Lacy med en text av Galway Kinnell. Dessa lån är inte bara enkla dekorationer; de förvandlar själva kärnan i det musikaliska uttrycket. Rösten blir ett instrument i sig, en röst som dialogerar med instrumenteringen istället för att bara läggas ovanpå den. Det är också här man fullt ut förstår Jean-Jacques Avenels roll: hans komposition J. J.'s Jam bidrar med ett distinkt inslag till det gemensamma projektet.

En sammanfattning av ett övergångsverk.

Närvaro av ytterligare röster förändrar den kollektiva dynamiken: sången dominerar inte längre instrumenteringen, utan integreras som en organisk del av helheten. Anthem utgör en avgörande vändpunkt mellan Sempre amore (1987) och More Monk (1991), och omdefinierar saxofonistens roll inom avantgardejazz på ett bestående sätt. Detta verk, som är en övergångsfas, lägger inte bara till lager; det väver samman komposition, poesi och instrumentering för att skapa en sammanhängande helhet som förutspår utvecklingen av sopransaxofonens roll inom musiklandskapet under slutet av 1900-talet. Anthem bör inte ses som ett separat album, utan som kulmen på en utveckling som når sin topp innan nästa album, More Monk. Det omdefinierar Steve Lacys plats i avantgardejazzens historia. Genom att kombinera personliga kompositioner med poetiska element, mellan ett förstärkt sextett och ytterligare röster, skapar han ett verk som inte bara lägger till ljudlager, utan också väver samman dem för att skapa en sammanhängande helhet. Denna skiva markerar slutet på en era där sopransaxofonen var synonymt med ensamhet, och inleder en ny fas där instrumentet blir centrum för ett komplett ljudlandskap.

Teknisk information

- Utgivningsår: 1990 - Skivbolag: BMG, Novus, RCA - Antal låtar: 6 - Öppnings-/avslutningslåt: Number One / The Rent