Steve Lacy - Sempre amore

"Sempre Amore" är inte ett klassiskt exempel på integritet inom musiken. Steve Lacy använder inte duon med Mal Waldron för att fylla ett ljudligt tomrum; istället skapar han en öppning där bara hans egen röst hörs, och förvandlar verk av Duke Ellington och Billy Strayhorn till en ensam arkitektur där sopransaxofonen och pianot bildar ett unikt instrument. Albumet, som släpptes av Soul Note 1987, ingår i en serie samarbeten mellan saxofonisten och pianister inom post-bop-scenen, men det representerar en radikal avvikelse: istället för klassisk fri improvisation blir varje låt en trogen men självständig omskrivning, där avsaknaden av trummor och bas skapar en ständig strukturell spänning.

Återtolkning av post-bop: Ellington och Strayhorn i ett nytt ljus

Albumet presenteras som en total återtagande. Steve Lacy tar standardlåtar komponerade av Duke Ellington och Billy Strayhorn – ett rikt och historiskt material – och befriar dem från deras ursprungliga orkestrering. Det handlar inte om passiva hyllningar; varje låt behandlas som ett utrymme där sopransaxofonen dialogerar med pianot utan att någonsin ge vika. Tillvägagångssättet är det moderna jazzen från 1980-talet, men med en formell begränsning som gör det till något mer unikt: en duo där den ena inte bara fyller de luckor som den andra lämnar, utan tillsammans skapar en ny och komplex textur.

Un unik ljud: pianot och sopransaxofonen bildar ett sammansatt instrument.

Albumet är 43 minuter och 51 sekunder långt. Inom loppet av mindre än en timme skapar Steve Lacy och Mal Waldron en kontinuerlig ljudvåg där gränsen mellan de två instrumenten blir suddig. Mal Waldrons piano är inte bara ett ackompanjemang: det är en melodisk motrörelse, ibland harmoni, ibland ett torrt rytm. Steve Lacys sopransaxofon å sin sida, tar aldrig över som en dominerande röst; den smälter in i pianots melodi, sträcker ut den, bryter den och tar upp den igen. Det är denna relation av jämlikhet som ger "Sempre Amore" dess identitet: en orkester reducerad till två röster där varje ton räknas.

Johnny Come Lately, Sempre Amore och Smada: tre exempel på omarbetning.

Titeln som inleder skivan, Johnny Come Lately, sätter omedelbart en ram: en melodisk fras av Ellington/Strayhorn återanvänds med fullständig frihet. I mitten av skivan fungerar Sempre Amore – titeln som bär albumets namn – som en brytpunkt: här når ljudtätheten sin balanspunkt, de två instrumenten svarar mot varandra utan att någonsin tävla om takten. Varje låt fungerar som en länk i en melodisk kedja som bara sluts vid den allra sista sekunden av skivan.

Sammanfattning: ett album där varje ton är ett arkitektoniskt beslut.

Steve Lacy och Mal Waldron ingår i en diskografisk tradition präglad av samarbeten med andra pianister inom post-bop-scenen, men Sempre Amore utmärker sig genom sin rigorösa tolkning av kompositioner av Duke Ellington och Billy Strayhorn. Denna skiva följer kronologiskt Only Monk, som också släpptes 1987, och föregår More Monk (1991), två verk som vittnar om ett starkt intresse för Thelonious Monks repertoire. Dessutom hade Steve Lacy redan spelat in flera soloalbum eller samarbeten före denna period: Soprano Sax (1958), Reflections: Steve Lacy Plays Thelonious Monk (1959), The Straight Horn of Steve Lacy (1960), Evidence (1962), Disposability (1966), Sortie (1966) och Epistrophy (1969). Dessa referenser bekräftar hans plats i jazzens moderna historia, där han ständigt utforskar gränserna mellan fri improvisation och trogen återgivning. Den totala speltiden för skivan är 43 minuter och 51 sekunder, fördelat på åtta låtar, varav Johnny Come Lately inleder och Smada avslutar. Denna kompakta struktur förstärker idén om ett album som är utformat som en sammanhängande helhet, där varje låt följer på varandra utan avbrott och bildar en enhetlig enhet som överstiger summan av dess delar. Sempre Amore strävar inte efter att vara tilltalande; det strävar efter att vara substantiellt. Steve Lacy omvandlar här Ellingtons och Strayhorns standardlåtar till en självständig struktur, där varje låt fungerar som en autonom enhet men är sammanlänkad med de andra genom en melodisk sammanhållning. Albumet kan ses som ett manifest för minskat antal instrument: färre musiker, mer precision.

Teknisk information

- Utgivningsår: 1987 - Skivbolag: Soul Note - Låtar: 8 (43 minuter 51 sekunder) - Inledningsspår / Avslutningsspår: Johnny Come Lately / Smada