En Vogue - Born to Sing

Albumet Born to Sing fungerar som ett ljudligt manifest, släppt den 3 april 1990 via Atlantic Records, och syftar till att förena olika genrer utan att förlora sitt soul-arv. Detta första studioalbum från kvartetten, som bildades i Oakland 1988 efter deras deltagande i FM2-projektet samma år, inleds med en ikonisk låt: Party.

En modern och hybrid ljudarkitektur

Denna inledande låt, som är nummer 1 på skivan, etablerar omedelbart gruppens modernistiska estetik. Det handlar inte om enkla covers eller marginella experiment, utan om en arkitektur skapad av duon Denzil Foster och Thomas McElroy, tillsammans med bidragen från Hughie Prince, Don Raye, Marvin Yancy och Chuck Jackson. Denna produktion strävar efter en tydlig modernitet, som blandar soft hip hop soul, pop, R&B från början av 90-talet, rap och new jack swing för att erbjuda en kommersiellt hög standard från början. Längden är totalt 51 minuter och 7 sekunder.

New jack swing-ankaret i "Hold On"

Spåret Party fungerar som den första ankarlinjen för denna låt. Det visar hur medlemmarna i gruppen, som ursprungligen var tänkt som en trio av Foster och McElroy innan Terry Ellis anslöt sig, lyckas skapa en omedelbar samhörighet i sången. Detta är inte bara en intro, utan ett uttryck för intentionen, som förbereder lyssnaren för en lyssning som växelverkar mellan välbyggda ballader och låtar med ett medeltempo. Atmosfären är en av enhet, där varje medlem kan ta över som lead på vilken låt som helst, en plan som producenterna hade redan i sina auditions 1988, där nästan tre tusen kvinnor anmälde sig. Denna soloinspelning eller gruppinslag sätter tonen för en skiva som måste balansera arv från Suprêmes och Martha and the Vandellas med den nya urbana ljudet.

Debbies unika roll i Lies

Det är på Hold On, albumets första singel, som den kommersiella framgången etableras. Denna låt blev en hit som toppade listorna inom pop och R&B, och även nådde nummer 1 på listan för dansmusik/klubbspel. Låten hamnade senare på plats 5 i Storbritannien, vilket bevisar dess långvariga popularitet i europeiska klubbar. Hold On etablerar soft hip-hop soul i amerikanska topplistor, och visar att Foster och McElroys vision fungerar perfekt i praktiken. Kvartettens sång är framträdande och anses vara en stark punkt, som kan konkurrera med populära låtar samtidigt som den behåller en autentisk R&B-stil som skiljer albumet från mer generiska produktioner från den tiden.

En platinatyp och dess recensioner

I ett album där samhörigheten i sången är central, är den enda externa insprånget markerat: Lies feat. Debbie T.. Detta är den enda låten på albumet som innehåller ett gästspel, vilket är en viktig detalj som strukturerar analysen av projektet. Debbie T. medverkar endast på denna låt, och bekräftas som en officiell gäst på titeln Lies. Den andra singeln på albumet, Lies, nådde också nummer 1 på Billboard R&B-listan och hamnade bland de 40 bästa på poplistorna. Detta är en noggrant utformad samarbetslåt, där gästens bidrag tjänar låten snarare än att vara huvudfokus, och respekterar den flexibla strukturen som skapats av producenterna.

Den kommersiella framgången av You Don't Have to Worry

Den kommersiella framgången för skivan bygger också på You Don't Have to Worry, den tredje singeln från detta album. Denna låt har också nått toppositionen på Billboard RnB-listan, vilket ytterligare förstärker gruppens dominans inom detta specifika område. Den är en del av en serie av hits som har gjort att albumet har fått guldstatus från RIAA. De vokala prestationerna hyllas återigen för sin förmåga att navigera mellan känslorna i ballader och energin i mer uptempo-låtar. You Don't Have to Worry illustrerar denna logik av teknisk perfektion, där varje låt är utformad för att maximera kommersiell potential, ett mål som har uppnåtts med framgång, trots vissa variationer i de vokala prestationerna på andra spår. Det är på detta sätt som gruppen har lyckats upprätthålla en hög kvalitet samtidigt som de utforskar olika aspekter av det nya urbana ljudet.

Albumets sista kommersiella framgång kommer med Don't Go, den sista singeln från Born to Sing. Denna låt har nått tredje plats på RnB-listan, vilket visar att albumet fortfarande har kraft även i senare släpp. Don't Go illustrerar gruppens förmåga att skapa låtar med danspotential samtidigt som de behåller den soul-präglade identiteten som kännetecknar dem. Det är en låt som markerar slutet på gruppens första våg av framgång, och förutspår en utveckling mot andra projekt som Funky Divas.

Albumet skiljer sig från mängden genom sin strategiska position i gruppens historia, och fungerar som en viktig bro mellan deras tidiga arbete och deras efterföljande monumentala framgångar. Det är det första studioalbumet som En Vogue spelade in, en grupp vars existens faktiskt skapades efter deras bidrag till FM2-projektet 1988. Detta första skivutgivande förbereder marken för en karriär som kulminerar med Funky Divas 1992, följt av EV3 1997, Masterpiece Theatre 2000 och The Gift of Christmas 2002, innan den senaste eran präglades av Electric Café 2018. Atlantic Records identifierade tidigt potentialen i kvartetten från Oakland, och omvandlade en initial trio till ett kvartett efter Terry Ellis' sena audition. Gruppens konstruktion byggdes på en tydlig vision: att skapa en enhet där varje medlem var kvalificerad att leda på vilket låt som helst, och att blanda intelligens och starka röster i traditionen av Suprêmes, men med en helt ny modernitet. Låtlistan återspeglar denna ambition om ljudarkitektur, där låtarna är arrangerade för att maximera kommersiell påverkan samtidigt som de utforskar en palett av genrer, från mjuk hip hop soul till new jack swing. Att Boogie Woogie Bugle Boy är på fjärde plats och Time Goes On på åttonde plats, vittnar om en vilja att diversifiera tempon och atmosfären, och att variera mellan välbyggda ballader och låtar med ett medeltempo. Denna musikaliska approach har gett En Vogue fler priser på MTV Video Music Awards än något annat kvinnligt band i kanalens historia, med totalt sju priser. Den kritiska bedömningen bekräftar denna framgång: även om vissa låtar som Just Can't Stay Away och Part of Me har fått blandade recensioner för sin utförande, har albumet som helhet hyllats för sin omedelbarhet och förmåga att fungera som en silkig kontrast till det råa gängrap som var vanligt på den tiden. Albumet inleds och avslutas med två låtar som visar på gruppens musikaliska mångfald: Party i början och Waitin' on You i slutet. Mellan dessa två finns låtar som Just Can't Stay Away och Part of Me som har beskrivits som misslyckade av Jose F. Promis i sin recension för AllMusic, trots att han ansåg att hela albumet var en succé. Dennis Hunt från Los Angeles Times noterade att vissa sångkombinationer kunde vara irriterande eller dissonanta, och att de förstörde vissa låtar, trots ett generellt positivt intryck. BBC Music's Daryl Easlea betonade å andra sidan albumets omedelbara och smittsamma karaktär, och beskrev det som en silkig kontrast till den råa gängrap-scenen i USA. Kevin Westenberg, skribent för Spin magazine, hyllade istället gruppens fenomenala harmoni, och påpekade att man sällan hör sådant perfekt sångarbete. Jan DeKnock från Chicago Tribune betonade slutligen att varje röst var tydligt hörbar, trots variationerna i projektet. Denna nyanserade, men övervägande positiva, kritik bekräftar att Born to Sing är ett album som förändrar En Vogues karriär, och som förvandlar ett girl group till en platinaguld-ikon redan från början.

Tekniska specifikationer

- Utgivningsdatum: 3 april 1990 - Skivbolag: Atlantic Records - Spår: 12 (51 min 07 s) - Öppning/avslut: Party / Waitin' on You - Gästartister: Debbie T. - Föregående album: Best Of (1970)