G-Eazy - When It’s Dark Out

Estetiken av mardrömmen: piano och dimmiga syntar

G-Eazy har skapat When It's Dark Out som soundtracket till en skräckfilm. Det är ett medvetet val, och artisten har under inspelningarna mellan 2014 och 2015 nämnt Wes Craven och Tim Burton som direkta influenser. Målet är tydligt: att skapa en mörk, filmisk och klaustrofobisk atmosfär. Albumet, som släpptes den 4 december 2015 av RCA Records, är G-Eazys fjärde studioalbum och bryter med de traditionella koderna inom kommersiell rap för att omfamna en mer berättande och visuellt driven estetik. Den exekutiva produktionen är ledd av G-Eazy själv, tillsammans med hans vanliga samarbetspartner Christoph Andersson och producenten Southside. Denna trio lägger grunden för en sammanhängande ljudvärld innan de andra producenterna kommer in. På spår 2, Random, levererar OZ en produktion som passar in i denna logik av melodisk spänning. Längre fram på albumet bidrar Boi-1da med sitt arbete på spår 6, Of All Things, och hans rytmiska touch ger en nödvändig kontrast till helheten. Slutligen återvänder Southside till spår 10 och 11, You Got Me och What If, för att förankra albumet i en mer direkt dynamik. Denna samling av producenter, begränsad här till de fyra namnen som explicit nämns (OZ, DJ Spinz, Boi-1da, Southside), bidrar till att undvika spridning samtidigt som projektets enhet bevaras.

Kollisionen av stilar: när R&B urvattnar skräcken.

Om den ursprungliga avsikten var att skapa en spännande och mörk atmosfär, så kolliderar det ljudmässiga snabbt med marknadens krav. Albumet innehåller 17 låtar med en total speltid på en timme och en minut, och tolv av dessa låtar inkluderar gästartister. Denna täta samarbetsform skapar omedelbart en spänning mellan den mörka estetiken som G-Eazy eftersträvar och de R&B- och poptrender som dominerar musikscenen under 2015. Denna dualitet är kärnan i problemet. Å ena sidan finns viljan att skapa en oroande atmosfär, å andra sidan behovet av att inkludera melodiska röster som kan nå en bred publik. Resultatet är ett album där ljudbilderna ibland krockar. Låt nummer 13, Some Kind Of Drug, är ett tydligt exempel: Marc E. Bassy bidrar med en vokalenergi som står i kontrast till den sparsamhet som präglat tidigare produktioner. Det är inte ett fel i sig, men det är ett symptom på en svår balansgång som är svår att upprätthålla genom hela de 17 låtarna.

Bebe Rexha, Chris Brown och den melodiska klyftan.

Gästframträdandena är centrala i denna spänning. På Me, Myself & I (spår 3) bidrar Bebe Rexha med en klar och ljus röst som kontrasterar mot albumets övergripande stämning. Detta samarbete illustrerar perfekt G-Eazys strategi: att använda starka kvinnliga röster för att bredda sin publik. Produktionen av Michael Keenan Leary på denna låt fungerar som en brygga mellan rap och pop, och förstärker den crossover-karaktär som kritiker har noterat. Vidare, på Drifting (spår 5), medverkar Chris Brown och Tory Lanez i en duett som förstärker låtens melodiska aspekter. Produktionen av Cashmere Cat, Happy Perez och MssingNo tillför en elektronisk dimension som skiljer sig från de ursprungliga pianolooparna. Denna låt visar hur G-Eazy försöker integrera element från urban pop utan att förlora sin egen identitet. Slutligen avslutar spår 17, Nothing to Me, albumet med Keyshia Cole och E-40. Denna kombination av två distinkta musikgenrer (R&B och rap) på den sista låten symboliserar G-Eazys ambition att täcka alla områden, även om det riskerar att späda ut hans egen röst.

Ljudmässig sammanhållning trots narrativ spridning.

Albumet inleds med Intro (spår 1) och avslutas med Nothing to Me (spår 17), en struktur som ramar in albumets berättande. Kritiken har dock påpekat en viss osammanhängande känsla i den andra halvan av inspelningen. Ben Thompson från The Guardian menar att albumet "kunde ha varit en fullständig succé om det inte hade försökt täcka alla områden", och kritiserar specifikt den andra delen av albumet. Denna observation stämmer överens med Billboard, som menar att försöken inom R&B-genren känns generiska. Sheldon Pearce från Pitchfork Media ser i detta album en förbättring jämfört med These Things Happen (2014), och noterar att produktionen och gästerna verkar vara "ett medvetet försök från G-Eazy att ge mer dynamik till musiken och göra den mindre monoton". Denna utveckling är verklig, även om den fortfarande är ojämn.

Platina-certifiering och delade recensioner.

Kommersiellt sett har When It's Dark Out uppnått en betydande framgång. Albumet hamnade på femte plats på Billboard 200 i USA, med 135 000 sålda exemplar under den första veckan. Ännu mer imponerande är att det nådde förstaplatsen på listan över de mest sålda R&B/hiphop-albumen i USA. Denna prestation bekräftar G-Eazys popularitet bland den amerikanska hiphop- och R&B-publiken. Certifieringen som platinaalbum av Recording Industry Association of America (RIAA) i juli 2016 bekräftar denna kommersiella framgång. Trots detta är den kritiska mottagningen mer nyanserad. Även om majoriteten av recensionerna är positiva, kvarstår invändningarna om den konstnärliga sammanhållningen. Albumet lyckas hitta en balans mellan filmisk ambition och kommersiella krav, men till priset av en viss fragmentering i ljudbilden. Sammanfattningsvis är When It's Dark Out ett övergångsalbum för G-Eazy. Albumet visar artistens förmåga att navigera mellan olika ljuduniversum, även om denna mångsidighet ibland kan vara en källa till motsägelser. Det är en inspelning som prioriterar omedelbar effekt framför konstnärlig långlivskraft, en strategi som har lönat sig kommersiellt men som lämnar spår i den kritiska mottagningen.

Teknisk information

- Utgivningsdatum: 4 december 2015 - Skivbolag: RCA - Låtar: 17 (1 timme 01 minut) - Innehåll: Intro / Nothing to Me - Gästartister: Bebe Rexha, Big Sean, Chris Brown, Tory Lanez, Too $hort, Starrah, SAYGRACE, Gizzle, Marc E. Bassy, QUIN, Kehlani, IAMNOBODI… - Tidigare album: These Things Happen (2014)